Precis som vintern vänder till vår går min nära väninna Ulla bort och finns inte längre.
Hon fick inte se vårens alla tecken, inte gå en stilla promenad utmed ån eller havet, inte skratta och dansa och skoja i denna världen.
I mer än fyrtio år har vi delat det mesta här i livet; haft oändligt många samtal om relationer, om politik om känslor, om våra barn, våra mammor och våra syskon.
Vår och sommar satt vi ofta i mitt uterum efter hundpromenaderna och fikade , njöt av solen och våra vänner hundarna. Och kaffet förstås.
Vad ska jag göra nu? Hur ska jag inrätta mitt liv efter denna förlust? Jag vet ingenting mer?
Mina tankar går hela tiden till henne och allt vi delat och haft tillsammans från Aznavour, Gudrun Sjödén, promenader, hundar, havet............... Tomheten är stor.
Nu får jag gå där själv med mina tankar. Det enda som återstår.
Ulla, min vän, du kommer alltid att finnas inom mig. Så länge jag lever.
Jag saknar dig mer än jag kan säga med ord.
Min favoritpoet Anna Greta Wide skrev en dikt som jag vill ta avsked av Ulla med:
FINAL
Rymden och jag. Havet och jag.
Stålande stum förening.
Svindlande höjd. Bländande dag.
Klarhet och helgd och mening.
Ingenting ont. Ingenting gott.
Ingenting längre delat.
Rymden är blå. Havet är blått.
Spelet är färdigspelat.
This is a homage to my dearest friend Ulla, who was my close friend for over 35 years.
On the first of May she passed away leaving a lot of sadness behind. The funeral was Tuesday this week and that made it all so final. The poem above is called Final and I will try to translate it into English.
FINALE
The sky and I. The sea and I.
Radiant speechless combination.
Vertiginous hights. Blinding day.
Brightness and sancity and sense.
Nothing is bad. Nothing is well.
Nothing is no longer shared.
The sky is blue. The sea is blue.
The game is over and played.
Hugs Eva Agnes
